…in a big big world

juli 27, 2012

Sitter på en buss mellan Tanger och Rabat. När vi lämnade var det tydligt att den bild vi fått av staden inte gjort den helt och hållet rättvisa. Spenderar man större delen i gamla stan är det lätt att man får en skev bild, oavsett vilken gamla stan det är. Kasbahn på kullen med myllret av gränder nedanför å ena sidan. Den moderna staden på platt mark med medelklasshus och McDonalds-drive thru å andra.

M påpkar förvånat varje ny del av staden vi ser när vi lämnar den och landsbygden utanför när den väl breder ut sig framför oss. Fina bostadsområden. Fina vägar. Ingen öken? Nej, ingen öken. Landskapet påminner mycket om ett torrt sydspanien fast med betydligt färre andel odlad mark.

När vi satt och väntade på bussen frågar en kvinna i min ålder om vi är svenskar. Hon skiner upp. Hon är från Kalmar och är i Marocko för att hälsa på släkt och ska med samma buss som vi fast vidare ner till sin syster i Casablanka.

Det är en liten värld tänker jag, samtidigt som jag blickar ut genom bussfönstret på en enormt stor värld som jag inte ännu sett bråkdelen av.

Annonser

Kontinenterna

juli 26, 2012

Jag har precis återvänt till hotellrummet i Tangér. Med en karta som visar stadens alla gränder, utan utskrivna namn well of course, skulle vi leta oss upp till en Lonely planet-rekommenderad restaurang med välrenommerad marockansk mat. Att allt vi hade i tankarna var couscous behöver man kanske inte gå in närmare på, men det kan vara en bidragande orsak till att vi ganska omgående gick vilse. (Vilse om M får säga sitt. Själv var jag rätt övertygad om att vi var på rätt väg.)

Efter tio dagars solande och festande på den spanska solkustens för svenskar bedagade turistmål, och en lång resa mot Gibraltar och en oväntad lång färjetur med påföljande taxiresa, så var vi minst sagt lite möra när vi kom fram. Lätt lurade, trots hyfsat bra beskrivning av hotellägaren, tog vi den långa vägen över sundet. Ett sund som är makalöst smalt fast Afrika ändå känns så långt borta.

Tröttheten och inte minst hungern till trots så visste vi att den muslimska fastemånaden Ramadan hade börjat ett par dagar innan, och att det skulle dröja innan vi fick stoppa något i våra magar. Några turister vi mött och delat en taxi med in till stan hade läst på och menade att det inte var något problem att få mat som turist. En ren och skär lögn visade det sig, om man inte som vi gick och köpte bröd i något närliggande hål i väggen och gick tillbaka till hotellet för att smygäta det på rummet.

Mat är det egentligen ingen brist på här för klockan åtta marockansk tid (sommartiden här nere gör en skillnad på två timmar, naturligtvis åt fel håll om man är hungrig), då får folket äta och då äts det.

Med ett undantag från en påstridig tiggare som prompt skulle visa vägen till hotellet i utbyte mot 10€ för att sen rata de 2€ vi erbjöd, så är det en vänlig, lugn och väldigt gästvänlig stämning på gatorna här i Tanger. En stad som, om jag förstår det, inte ligger högst på listan över städer att besöka här i Marocko. Men det är fantastiskt att vara här. I ett nytt land. I en ny världsdel. På en ny kontinent. En kontinent som ligger så otroligt nära den vi gärna kallar våran. Även om vi nordbor inte ens har någon.

Vi hittade aldrig vår Lonely planet-restaurang. Vi sprang dock av en slump på de två turister som vi delat taxi med tidigare. De tog oss med till en restaurang och vi fick våran couscous. Med lite livemusik till smakade det precis som vi kunde hoppats.

Då var det dags igen

november 15, 2011

Ny tid igen. Ny strid. Om två och en halv månad ska jag flytta. Det har gått så långt att jag tagit steget till att bli en bostadsrättsandelsinnehavare. Lika bra att vara tydlig med det. Tydlig också med att det inte är mina pengar utan bankens pengar. Tänker inte lura mig själv att jag på något sätt ”äger” någonting. Någonting äger mig!

Sen i fredags kväll efter jobbet har jag inte tänkt på så mycket annat än möblering, inredning och olika scenarier i mitt framtida liv i den nya lägenheten. Som ett barn skulle jag vilja säga, även om barn förmodligen inte alls drömmer om framtiden på det sättet utan mer lever i nuet. Pubertalt dagdrömmande kanske är en mer ackurat beskrivning av denna helgs tankar.

Det hela är hur som helst en enorm omställning. Bundna lån och någon slags ägande som håller mig kvar i den här stan i ytterligare några år. Som binder mig till mitt jobb i princip for life. Inte min tjänst specifikt men ändå.

Jag inbillar mig att jag är ung. Jag inbillar mig att det finns en värld som väntar. Som inte försvinner. Jag inbillar mig att det här är början. En förutsättning för en fortsättning. Jag inbillar mig att det kommer nya tider, nya strider. Jag inbillar mig att jag är övertygad.

Försommar

maj 24, 2011

Det är juni om men vecka. Det är över tre månader sen jag kom hem från min resa. Det är två månader kvar till min sommarsemester. Jag tänker såhär. Jag vet att andra gör det men jag kan ändå inte begripa hur man kan tillåta sig. Tillåta sig framkalla ångest eller åtminstone en gnutta förtvivlan inför att leva sitt liv i mellanstadier. Leva i dalar mellan olika high. Dalar mellan semestrar, ledighet, resor. Dalar mellan helg och helg. Mellan fylla och fylla.

Om sanningen ska fram så är det inte alls så folk lever. Både jag och många andra har säkert en helt ok vardag. Det är tankarna på de där topparna som gör att man nedvärderar vardagen till ett mellanstadium. En transportsträcka egentligen inte värd mer än målet. Och jag ser inte alls ner på folk som mår dåligt av tristess eller utsiktslöshet. Det är oerhört lätt att hamna där. Det är oerhört svårt att ta sig ur. Det är inte bara att tänka glada tankar. Det är inte så känslor fungerar. Det är inte så hjärnan fungerar. Folk glömmer lätt det.

Brus

februari 21, 2011

Chocken har lagt sig. Den där horribla chocken skapad av lite för extrema temperaturskillnader. Granadas 33gradiga värme som var ljummet 25gradig när jag vid fem på morgonen tog taxin till flygplatsen. Göteborgs med minus 7 fast med en upplevd temperatur på minus 15. En temperaturskillnad jag trodde jag kunde hantera. Uppväxt i Sverige och dessutom i blåsiga Göteborg. Hur illa kan det vara om man bara pälsar på sig litegrann? Men det känns bättre nu. Kan till och med gå ut utan mössa. Kan till och med gå ut utan att vilja börja gråta. Jag är hemma nu. Semestern är över.

Granada kändes ganska ruttet till en början. När man får en bild uppmålad för sig som inte alls stämmer överrens när man väl ser verkligheten. Stanken från gatorna tycktes emellertid vara något man vande sig vid efter bara några dagar. Den oroliga känslan av att gå de nedgångna slumgatorna första gången byttes ut mot något välbekant och hemmalikt efter man traskat dem upp och ned ett antal gånger. Det fula och smutsiga blev vackert och charmigt när man hittat sina favoritställen och vant sig vid fattigdomen som påträngande närvarande.

Väl hemma saknar jag Granada. Inte lika mycket som jag saknar min man, men jag saknar värmen, lugnet, torget. Saknar till och med att inte förstå vad folk säger. Att leva i ett ständigt brus full med information man inte behöver sålla bort. Vardagskonversationer jag inte behöver ignorera. En underbar känsla som får en att aldrig vlja lära sig nya språk, åtminstone för stunden. När man tänker på det positiva i sin ignorans. Ena sidan av myntet.

Bubbla

februari 11, 2011

Sitter vid poolen. Eftermiddagssolen går ner bakom takåsarna. Popmusik från högtalarna. Det är en skyddad värld bakom murarna. Där utanför ligger en av de slummigare delarna av Granada. Det är en extrem känsla att man här bor i lyxiga rymliga rum och att grannarna samtidigt bor i förfallna bostäder om de har tur, de som är mindre lyckligt lottade bor i skjul, i vissa fall med dörrar. Muren stänger ute stanken från gatan. Här kan man glömma allt elände, om man är lagd åt det hållet. Själv kan jag inte sluta tänka på det. Inte för långa stunder i alla fall.

Tog en kycklingbuss till den närliggande marknaden i Masaya idag. Det bisarra i att åka i en gammal amerikansk skolbuss var ett steg närmare lokalbefolkningen men jag inbillar mig inte att jag på något sätt är exotisk för det. Det fullkomligt kryllar av dessa bussat i hela Centralamerika, olika färger och mönster och det känns hur naturligt som helst. Kanske är det en annan känsla för amerikanerna som åkte just samma bussar som barn.

Marknaden var ett myller av stånd och försäljare och inte en turist i sikte. Alla säljer samma saker. Alla köper samma saker. Just another day in paradise. Jag har bara så svårt att se det som paradis. Människor här är naturligtvis glada, kära, spända av förväntan som var som helst i världen. Och allt är relativt. Och visst. Hej gringo som beger dig ut i världen och tycker det är underbart. Men fattigdomen. What about den?

Och någonstans vid mitt hemlands longituder vägrar en diktator avgå. Igen. Hoppet i alla medier slocknade snabbt och jag får ont i magen i väntan på vad komma skall. Det är knappt så man vågar följa vad som händer på Kairos gator inatt. Och ändå: här sitter man vid en swimmingpöl i ett land där ingen har koll. Inte bryr sig. Där alla har fullt upp med sitt eget elände. Vilket är fullt förståeligt. Varför skulle de bry sig. Jag bryr mig för att jag är här. Jag bryr mig för att jag har internet. Jag bryr mig för att jag bloggar, läser nyheter, twittrar och följer världen genom en iPhone. Jag kommer inte undan. Och det är inte mer än rätt. Här i ”paradiset”.

Lågland vulkaner swimmingpool

februari 9, 2011

Nicaragua är vackert. Det är jordbruksfält i oändlighet. Men i horisonten kantas de av vulkan efter vulkan. Vissa fält är levande och konstbevattnat gröna. De tillhör de rika. Emellan ligger torra halvdöda fält där fattiga bönder sliter för hand för att få något att växa.
Vi passerar en vulkan som sprutar ut mängder med rök. Dess branter skiljer sig från de andra bergstopparna så som vulkaner gör. De är liksom vertikalt räfflade. Det är vackert.

Granada är inte alls som jag tänkt mig. Michael har höjt det till skyarna men här är smutsigt fattigt, otryggt och det luktar antingen urin eller avföring från valfri häst, hund eller människa var man än går.

Hotellens innegårdar bjuder på något annat. De stänger ute fattigdomen på gatorna och inger en direkt känsla av lyx med palmer, blommor, barer och swimmingpooler. Det är onekligen skönt att ligga här i en solstol och stekas i solen eller fläktas i skuggan. Det känns samtidigt konstigt och rätt äckligt att man åker till fattigdom och upplever lyx. Även om den främsta lyxen jag själv konsumerar är solen och värmen.

Gränsen

februari 9, 2011

Den honduranska gränsen var enkel och smärtfri. Stämpla passet, betala någon suspekt avgift och sen iväg, vidare i natten. Det kändes kanske inte så enkelt där och då men det var egentligen inte märkvärdigare än så.

Den nicaraguanska gränsen steker landskapet tort och ljusbrunt. Beige: dödens färg.
En i busspersonalen går runt och hämtar in migrationspapper och pass och den obligatoriska summan pengar det kostar att passera. Eller vad de är för. Spanskillitterat som jag är förstår jag ingenting men något säger de till mig.

Luftkonditioneringen i bussen är sval, nästan kall och jag sover i min Key West-hoodie med en kuddkrage runt nacken när vi kommer till gränsen och alla ombeds stiga av bussen. Pengaväxlarna utanför gör det lika svårt att komma av bussen som den oväntade hettan som slår emot oss. Ganska omgående måste alla rusa på bussen igen och den rullar vidare över gränsfloden. Väl på andra sidan backar vi in vid en lagerlokal med tillhörande lastbrygga och vi kliver av igen.

Vi skyndar oss före alla andra ich hämtar våra väskor och kånkar dem uppför trappan över lastbryggan och in i lagerlokalen där vi ställer oss i kö för att få våra väskor genomsökta av tullen. Michael har berättat horror stories om gränsen till Nicaragua, fast då från andra hållet, från Costa rica, hur de fick visa allt de hade och väntandet som varade i timmar. Vad kan man göra annt än förbereda sig på det värsta? Kände mig dessutom lite orolig för spriten som ligger i resväskan. Vem vet vad reglerna är kring sånt? Det visade sig bli en snopen lättnad när mannen bakom disken bara kände runt litegrann bland mina kläder och sen gjorde tecken ok att det var klart.

Bara kanske tio minuter utanför lokalen fick vi vänta innan de började ropa upp våra namn och vi fick tillbaka våra pass och kunde återvända in i den svala bussen för att bara några minuter senare rulla vidare in i det nya landet.

Avfärd

februari 9, 2011

Natten i fängelset bjuder på förvånandsvärt bra sömn. Det här är dock inte någon stad man vill stanna i. Kanske har det med det ruffiga området till vilket vi anlände och i vilket vi tillbringat natten. När vi frågade om ett ställe att äta hänvisades vi till närmsta gathörn. Tydligen bör man inte röra sig längre än så. Det var visserligen inte ens en restaurang utan mer av en convenient store med huvudsakligen chips och läsk men den friterade kycklingen som var det enda i matväg såg tillräckligt aptitlig ut för våra resehungriga magar.

Två timmar innan avfärd är vi på busstationen och gläda åt att det finns biljetter kvar till Managua vid halv tio. Det är en lättnad när vi rullar iväg ut ur staden bara en timme försenade.

Den franska ensamturisten som tagit ledigt från sitt jobb i ett halvår och luffat runt i centralamerika i några månader säger att han inte sett så många vapen hittilla på sin resa som när han anlände till Tegucigalpa kvällen innan. Man får vara glad att man slapp se det själv. Det är oroande nog som det är bara med att veta hur farligt det är här. Turister klarar väl sig rätt ok men det är ändå inte så att jag skulle vilja spendera en natt till i fängelset, eller staden över huvud taget.

Det är påtagligt, vad jag intr riktigt uppfattade igår, hur ocentralt både stationen och hotellet legat när vi på mindre än fem minuter är ute ur staden på väg vidare söderut. Vi passerar nedgångna förorter med smutsiga människor på gatorna, tungt beväpnade poliser och byggnader som verkligen vittnar om fattigdomen. Det märkliga är alla miljontals bilar. Vad jag förstått är Nicaragua än mer fattigt och bilarna lär ersättas med häst och vagn när vi passerat gränsen. Åtminstone i viss mån.

Tegucigalpa

februari 8, 2011

En av de farligaste städerna i Centralamerika. Ja det känns inte bättre. Det var vackert när vi sakta rullade ner mot staden och såg alla ljus. En märklig brand på en liten bergstopp alldeles nära lyste upp natthimlen. Det såg ut som en glödande vulkan med lava som rann längs sidan. När vi kom närmare såg vi lågorna tydligare men vi kunde inte begripa vad som föranlett branden eller om den rent av var arrangerad.

En bit av vägen var bortspolad men vi lyckades ändå ta oss förbi. När vi trodde att vi fortfarande hade en bit kvar svängde bussen plötsligt in på en bakgata, en stor hög järngrind öppnades precis så mycket att bussen kunde köra in på den bakomliggande gården. En mer eller mindre tom gård sånär som på en eller två parkerade bilar. Bussen körde fram och backade upp och två bussbolagsuniformerade personer kom springande med avspärrningsstolpar som de placerade runt bagageluckorna på sidan av bussen.

Taxiresan var nästan väntat komisk på ett skräckslaget sätt. Att vi tvingades dela med två andra i den minimala lilla bilen från ett svunnet årtionde, och hur denna skrothög lyckades föra oss framåt och än mer vara intakt hela resan igenom, det är sånt som kallas under, tror jag. Varje sväng kändes det som att vi förlorade minst tre delar men hjulen satt kvar och rullade oss framåt. Varje gupp och jag trodde motorn var förlorad men den puttrade vidare.

Hotellet kan ha varit ett fängelse innan. Det ser i alla fall ut som ett. Enorma galler att passera och en cellblockkänsla som trots det motsägelsefulla i det hela ger lite trygghet med tanke på den kriminella staden på utsidan.

Sängen jag ligger på nu är stenhård. Sängen som receptionisten förfärat påpekade bara är en säng. EN säng för två män. Vi kunde fått två sängar för lite mer pengar men sa nej. Detta trots att vi såg på tv så sent som igår att HBTpersoner mördas hej vilt i just den här stan. 11 bara i år och februari har bara börjat.

Der är inte långt till busstationen imorgon men vi gör nog trots allt bäst i att ta en taxi.