Skräpkulturens högborg

Ja, är det jag det? Det är ju nästan så att det är skamligt hur jag framstår när jag tittar på mina elva första inlägg i den här bloggen. Det enda i närheten av finkultur är väl möjligtvis George Orwell, men han väger knappast upp för all annan skit jag fyller mina dagar med. Min kulturtant har ju flyttat från stan så mina teaterbesök är plötsligt upp till mig själv, och min ömma moder bidrar inte heller lika ofta till besök i Götheborgs fina lokaler. Medelklasskultur och finkultur måste man ju inte överdosera, det är kanske snarare så att jag bör tona ner skräpkulturen, sluta se mig själv som en tonårsflicka och konsumera den på ett mer sansat sätt.

We only come out at night, the days are much too bright

Jag kommer ihåg när jag såg trailern för Twilight första gången. Jag tänkte naturligtvis att, den måste jag se, vampyr- och high school-filmälskare som jag är. Det har varit nära många gånger, men det har helt enkelt aldrig blivit av. Jag är ju egentligen ingen direkt biobesökare och hyrfilm känns vääldigt massa-andra-människor från ett helt-annat-decennium. Idag gick jag, som av en händelse, och faktiskt hyrde filmen. Tänkte att, om jag inte ser den nu så kommer jag aldrig se den. Naturligtvis inte någon sanning of any kind, men ändå. Och nu har jag äntligen sett den.

Två av mina arbetskamrater stred på motsatta sidor huruvida jag skulle älska den eller inte. Vilka är det vi lurar? Klart jag älskade den, som den lilla tonårsflicka som egentligen döljer sig bakom den homofila mansmasken av den karlakarl jag framstår att vara. Lika självklart är det att jag är förälskad i Edward. Det är en förälskelse som jag visste skulle inträffa långt innan Alexander Skarsgård visade sina fangs i True blood. Och speaking of fangs, jag är både extremt nöjd och samtidigt inte så tillfreds som man kanske borde vara efter en vampyrfilm. Efter en stunds eftertanke kan jag dock konstatera att fangless is fabulous!

Nu väntar en nymåne.

I Avatared myself

Well, jag är sådär nöjd. Kunde ju sett lite hårdare ut, men tydligen blir det lite soft när jag goes alien on ya’ll.

Jag var förresten och såg filmen i lördags. Har funderat lite sen dess och det jag kommer fram till är att jag är jävligt imponerad. Rent tekniskt alltså. Att det går att göra en sån film. Imponerad över hur snyggt det är och vilka enorma specialeffekter. Men sen är det inte mycket mer. Inget direkt fel på storyn eller så, inget direkt fel på skådespeleriet. Det är amerikanskt och stort och det är världens hittills dyraste film. Sevärd? Sure. Mer än så? Njä, jag vet inte.